Inga nazister i skolan


   
 
 
När vi närmar oss såväl skolavslutningstider som valrörelser kan det noteras att Skolverket ger grönt ljus för nationalsocialister att kampanja på skolor, medan högtidliga avslutningar i kyrkor fortfarande är en het potatis.
 
 
 
Beskedet från myndigheten att det inte finns utrymme att stänga dörren för något enskilt parti väcker stark kritik. Svenskarnas parti lurar i vassen i ett 20-tal kommuner. Skolverket hänvisar till att objektivitetskravet är den enda möjliga tolkningen av grundlagen. ”Skyll inte på oss”, säger myndigheten med adress till riksdag och regering. Och rent juridiskt är med all sannolikhet verkets bedömning helt korrekt. Ett partiförbud håller knappast i dag någon förvaltningsdomstol och skulle rendera kritik från JO. Verket blir något orättvist en slagpåse. Ty lagen är skriven i en tid då ingen kunde tro att nazister skulle få mandat i svenska kommuner. 
Debatten är inte ny. När Sverigedemokraterna växte restes frågan och många skolor stängde dörren för de politiska ungdomsförbunden. Men SD är en legitim politisk kraft som oaktat en föga stolt historia verkar inom och erkänner demokratins spelregler. Sabotagen mot SD:s torgmöten i Sverige just nu är det demokratiska problemet – inte att dess ledare reser land och rike runt. De som förstör SD:s möten tillmäter inte det demokratiska samtalet eller väljarnas möjlighet att själva ta avstånd från den förenklade argumentationen något större värde. Och svensk skola har historiskt bejakat den verksamhet som föreningar bedriver; det kan röra sig om teatergrupper, Unga forskare, kristna Ny generation eller moderat skolungdom. Att låsa dörrarna för alla folkrörelser, kyrkor och ungdomsförbund för att stoppa några extremisters närvaro kan inte vara något gott alternativ och skulle dessutom försvaga såväl civilsamhälle som demokrati. 
Men att var och en åtnjuter den självklara rätten att enskilt eller tillsammans med andra skapa opinion på gator och torg – en rätt som omfattar även autonoma vänsterextremister och nazister – innebär inte att samma spelregler bör gälla i skolans värld. Skolan är inte som torget en del av det offentliga rummet, klassrum och korridorer har inte statusen allmän plats. 
Det är redan formulerat i skollagens inledning att undervisningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Läroplanen understryker alltjämt betydelsen av den ”kristna etiken och den västerländska humanismens värderingar”. Den förhandsprövning av åsikter och värdegrund som inte kan äga rum när det gäller presstöd till ultranationalistiska tidningar eller demonstrationstillstånd på centrumgatorna borde därför vara legitim inom ett offentligt skolsystem. Skolans värdegrund är bred och öppnar för en dialog med omgivande samhälle, med frikyrkor, med RFSL, med företag och fackföreningar. Men inte med krafter som motsätter sig demokrati – såväl AFA som Svenskarnas parti bör kunna mötas av ordet nej. Skolavslutningar i kyrkan bör med hänvisning till samma värdegrund och tradition mötas med ordet ja. 
Parallellen kan tyckas långsökt. Och jämförelsen kan ses som förenklad. Men i fallet skolavslutningar har ansvarig myndighet deklarerat att ingen ska utsättas för ”konfessionella inslag”. Bön eller välsignelse får inte förekomma, dock några specifika psalmer som inte är mindre konfessionella än andra, upplysningsvis. Det slås fast att rektor ansvarar också för högtidsstunden i kyrkan. Skolorna får ta del av allmänna råd och rekommendationer. Man märker oron. 
Skolverkets neutralitetsargumentation och objektivitetskrav öppnar för nazister i skolan och att traditionen med högtidliga skolavslutningar i sockenkyrkan ifrågasätts. 
Värdegrunden och demokratikriterier ger en annan vägledning. Till att kyrkporten åter ska öppnas och att skolans dörrar ska stängas – för anti­demokrater.