Hög standard på festivalen med det stora hjärtat


   
 
 
Publik som glider ut och in lite som de vill. Som kanske slår sig ner på en av bänkarna längs väggarna vid stora scenen för att lyssna lite. För att sedan viska hej då med kroppsspråket och ett par timmar senare är de tillbaka igen.  
 
 
De kanske inte gillar allt. Någon säger att de satt och somnade av den där snubben på pianot. Artisten han tänker på är Olof Lövmo Trio. Jazz. Normalt något jag också vänder ryggen till. Men det här är så himla fint gjort av überskickliga musiker och väldigt varierat. Från experimenterat och improviserat till någon låt med tydligare konturer. Det är kaos, lekfullt, dramatiskt, fascinerande. Trummor, kontrabas med Olof Lövmo själv på pianot. Otroligt nog en av festivalens höjdpunkter för min del. Jazz. Jo, tack. En engångsföreteelse. Och jag är klarvaken. Lovar.?  
 
Den lilla festivalen med det stora hjärtat. Det är sådant man hör ibland om Högalidsfestivalen. Och det går inte att argumentera emot. Utanför entrédörrarna möts man av något äldre och yngre arrangörer som hälsar en varmt välkommen. Sedan slussas man direkt in till de två scenerna och sedan kan vandringen börja. Och korven, den är nästan gratis.  
 
Vem har hjärta att inte älska en sådan festival? Proffsig är den också. Mycket mer än vad man skulle kunna tro. BOA kommer från Göteborg och när jag pratar med dem efteråt säger de att de lägger av nu. Fem år får räcka. Känns lite snopet eftersom jag antecknat ytterst lovande i blocket. Har aldrig hört talas om dem förut. Men sångerskan i bandet är lysande. Bara att hoppas att Orsì Torò fortsätter i någon form. Hon är ett riktigt fynd. De gör stabil, melodiös och inte allt för trendig pop och rock. Jag köper även skivan och då brukar jag bli besviken och så är tyvärr fallet här också.  
 
Sedan framåt elvasnåret händer något otroligt. Connies Gram & The Big Jims tänder eld på publiken och det dröjer inte länge innan i princip alla är uppe och dansar. Då jäklar vickas det spontant på rumpor och allehanda kroppsdelar. Rockabillybandet öser på från scenen med sylvassa låtar som Before the day is done, Come and get it, Farewell blues och Bad man. Oj, så de har utvecklats sedan jag såg dem senast. Inte undra på att de är populära. Glöd, intensitet. Läckert, med Stina Felter som given härskarinna.
 
 
Så är det Grand Minnows. Jag såg dem på Byttan för två veckor sedan men den här gången har de perfekt ljud och då når de direkt ut med sin rock med melankoliska nyanser. Revansch! Johan Lilja Band har en bra platta från i år att luta sig emot och även de gör en utmärkt spelning. Ett stabilt gig och som mest är de sju musiker på scenen. Bonus för att de spelar Clownen. Jag tackar.  
 
Sedan finns det så mycket mer att rapportera om men det finns helt enkelt inte plats. Men standarden på årets festival känns spontant högre än jag kan minnas. På båda scenerna. Jag säger bara Mathiasmelo. Se upp. Och Davina. Håll utkik. Och Just Like Wood. Låt oss enas om att vi vill höra mer av dem.