Ett val med Ukraina för ögonen


   
 
 
Ukrainafrågan är märkligt nog nästan helt frånvarande i den svenska EU-valrörelsen. Visst, det är inte till parlamentets utrikesutskott Vita Huset slår en signal om Obama vill diskutera Putins agerande med någon europeisk företrädare.  
 
 
Utrikespolitiken kräver enighet mellan alla medlemsstater och är en fråga i första hand för stats- och regeringscheferna i rådet, inte parlamentarikerna. Så bör det förbli. 
Men såväl i det lilla som i det stora har parlamentet en röst. Betydelsen av resolutioner och debatter kan inte avfärdas och parlamentet har medbestämmande till exempel i fråga om nya medlemmar ska upptas i unionen. Med vilken trovärdighet kan kandidater som vill upplösa samarbetet möta parlamentariker från Ukraina, eller från något av kandidatländerna? Det handlar inte om att plädera för att utrikespolitiken ska bli mer gemensam, utan att berätta om hur de uppgifter som i dag finns bäst ska fullgöras. 
Det är därför minst sagt förvånande att Socialdemokraternas valmanifest till EU-parlamentsvalet inte nämner Ukraina en enda gång. Socialdemokratin har en i grunden EU-positiv hållning, men har i denna valrörelse gjort en rejäl vänstersväng i kampanjen. Det är Olof Palmes röst som frontar partiets tv-reklamfilm och det är Marita Ulvskog som toppar listan. Palme var ingen europamotståndare, men när en av dem som mest förknippas med neutralitetspolitiken används i kampanjen anses det passa dåligt att samtidigt lyfta utrikespolitiken som en europeisk fråga. 
Den som nu läser Miljöpartiets manifest hittar där heller inga formuleringar om att parlamentarikerna bör stå upp för Ukrainas frihet och självbestämmande. Konflikterna i vår omvärld passar helt enkelt dåligt in i de grönas världsbild. 
Att Vänsterpartiet i sitt manifest undviker att fördöma Moskvas agerande förvånar emellertid inte. Dess partigrupp i Europaparlamentet rymmer krafter som fortfarande bär hammaren och skäran och som i resolutionsförslag hävdar att USA och Nato bär skulden till att spänningen eskalerat i Ukraina. 
Och medan Sverigedemokraterna i riksdagen talar om behovet av ett starkt svenskt försvar har partiet enligt parlamentets officiella hemsida lierat sig med den franska nationella frontens partigrupp i parlamentet. Kent Ekeroth omnämns som kassör. Det är anmärkningsvärt i sig – men det är också värt att påpeka att Europas ultranationalistiska krafter odlar nära och goda relationer med Moskva. De förenas i antiglobalismen, USA-kritiken och motståndet mot pluralism; när EU:s befolkning behöver ett frihandelsavtal med USA och när minoriteter i omvärlden hoppas på det skydd för fri- och rättigheter som ett EU-medlemskap kan ge. 
EU:s internationella och historiskt fredsskapande dimension förtjänar mer och bättre uppmärksamhet även i den svenska EU-valrörelsen.