Blinkande ljusen borde respekteras


   
 
 
Det var lördag och vi satt och åt lunch. Solen sken och allt var bra. Då plötsligt var det som någon/något klämtade hårt mot mitt bröst och jag fick svårt att andas.
 
 
 
Efter en stund ringde min fru 112 och frågade efter en ambulans. 
112 hanterade samtalet perfekt och efter ett par korta frågor skickade de i väg ambulansen samtidigt som de samlade mer information. Nu bor vi en bit ut i skogen, så det tog 20 minuter innan ambulansen var här, och det är rimligt kvickt när man tänker på vägarna här ute. 
Ambulanspersonalen var snabbt inne och tog hand om mig på ett mycket proffsigt sätt, och vi kom i väg utan något spill av tid. 
Nu gick färden genom skogen och småstäderna i hög hastighet samtidig som den ena av ambulanspersonalen kopplade upp mig till lasarettet via radiolänk, tog puls och pratade ömsom med mig och ömsom med lasarettets hjärtavdelning och visade stor kompetens. 
Medan allt detta pågick kämpade chauffören med trafiken. Man kan ju undra, vad bilisterna tänker när en ambulans med blå blinkande ljus på taket och siren kommer körande i hög fart. Jag skulle tro att de flesta skulle tänka att det i ambulansen finns en person som har stort behov av hjälp, och att det är viktigt att ambulansen kommer fram så snabbt som möjlig – men så verkar det inte vara. 
Bara hälften svängde in till sidan eller ökade hastigheten så att ambulansen fick plats. Resten gjorde ingen­ting. 
Vi kom till lasarettet, jag fördes in till operations­salen direkt där personal och kirurg tog hand om mig på bästa sätt och nu är jag pigg och hemma igen. 
Jag kan inte tacka alla dessa människor nog för deras insats för att rädda mig. Tack samtliga – men vad gäller hälften av svenska trafikanter ”shame on you”.
 
 
Anders Marcussen