Ett biskopsbrev utan tillväxt


   
 
 
Är fortsatt ekonomisk tillväxt nödvändig? Frågan, tämligen besynnerlig för världens alla fattiga, ställs i Ett biskopsbrev om klimatet som Svenska kyrkans ”högsta” ämbetsbärare nyligen lät publicera. Hur ska de som inte får äta sig mätta, inte har tillgång till rent vatten eller lever på de allra lägsta inkomsterna få det bättre om inte ekonomin blir större?
 
 
 
Som alltid när kyrkans biskopar använder predikstolen för politiska uttalanden finns det anledning att ställa frågor: På vilken grund görs uttalandena? Var landar slutsatserna? 
Den första frågan är inte helt lättbesvarad. I en luthersk folkkyrka poängteras alla döpta medlemmars delaktighet. Därför fattar det medlemsvalda kyrkomötet beslut om kyrkans lära. Biskoparnas ställningstaganden får därför inte auktoriteten som lärodokument. 
I andra mer strikt präglade lutherska kyrkor – som den danska folkkyrkan – tar kyrkoföreträdare i princip heller aldrig ställning i politiska sakfrågor. I Sverige agerade i stället under statskyrkotidens sista decennier biskopar som ungefär vilka organisationsföreträdare som helst. Och Svenska kyrkans mer internationella status i jämförelse med den danska som ogärna talar om den historiska kopplingen till Rom är en annan förklaring till engagemanget i globala rättvisefrågor. 
Grunden för ställningstagandena varierade samtidigt. Under 1990-talet motiverades ställningstaganden i frågor som värnskatt, nej till motorvägar och för ökat bistånd direkt med enskilda bibelord. Den inomkyrkliga kritiken var stundtals hård, dels för att de etiska ställningstagandena saknade allmängiltighet för icketroende, dels för att hänvisningen till enstaka bibelord – och inte till breda sammanhang – ansågs strida mot den lutherska traditionen. Med Anders Wejryd som ärkebiskop har brev och ställningstaganden i stället formulerats utifrån en ekumenisk vision av den världsvida kyrkan. Wejryd tog ställning för euron med ett resonemang om gränslösa kyrkor och politiska gemenskaper. Så sett är bilden av kyrkan som ”vänster” ensidig och förenklad. Och den är sällan formulerad av kyrkans vänner. 
Men sakpolitiska uttalanden är komplexa för att komma till den andra frågan. Om detta brev talar om energiomställningen i Tyskland som en förebild – man undrar på vilket sätt rysk naturgas är till förmån för klimat och säkerhet i Europa – har Härnösandsbiskopen tidigare tagit ställning mot kärnkraft. 
Tillväxtkritiken i brevet går hand i hand med att Sverige ska stötta ”utvecklingsländernas” klimatarbete utöver dagens bistånd. 
Att växthusgasutsläpp i nya växande ekonomier kan minskas mer med samma pengar än i Sverige ter sig självklart. Men ekonomiskt svårförenligt är det däremot att på en och samma gång öka utgifterna för bistånd och samtidigt hålla igen svensk ekonomi. Tack vare den ekonomiska tillväxten är det svenska biståndet för övrigt det högsta någonsin i dag. Talet om utvecklingsländer andas också 1970-talets världsbild. Vanligen talar vi om nya ekonomier och demokratier. 
Det är också svårt att förstå den motsättning mellan tillväxt och miljö som målas upp. Uppfattningen att dagens politiska system har svårt att hantera miljöproblem som också färgar dokumentet känns igen från den ”gröna demokratikritiken”. Att peka på demokratin som ett problem lär inte får fler att svälja kyrkans klimatfokus. Ett grundläggande klimatproblem i världen är just bristen på demokrati och för övrigt också den fria ekonomi som öppnar för klimatsmarta investeringar. 
Tro och liv hör i ett kristet sammanhang samman. Att kyrkans företrädare varnar för människan råder över skapelsen ter sig i sak inte alls kontroversiellt. Det är självförståelsen av kyrkan som också en åsiktsgemenskap som väcker frågor. För hur människan ska utföra sitt uppdrag som förvaltare har den troende utifrån ideologiska utgångspunkter många gånger olika åsikter om.