Ännu allt att vinna


   
 
 
Farhågorna om sjunkande deltagande i Europavalet har åtminstone inte hittills visat sig motiverade. Med en dryg vecka kvar till valet har över 350 000 röstat, att jämföra med 290 000 vid valet 2009.
 
 
 
Utfrågningarna i radio och tv har också gett besked som aldrig hade framgått av partiernas egna kampanjer. 
Men allt är nu inte frid och fröjd: att ett parti får sina möten avbrutna, och att ett av riksdagspartiernas ungdomsförbund deltar i detta saboterande, tyder på en oroväckande brist på grundläggande insikter i demokratins väsen. 
I den mån det går att utläsa något mönster ur opinionen, är det att EU-skepsis lönar sig. Socialdemokraterna ligger över sin målsättning på 25 procent, EU-kritiska Vänsterpartiet har gått framåt och Miljöpartiet likaså. Sverigedemokraterna, som också vill lämna EU och kallar unionen en ”monsterstat”, tycks vara på väg mot Bryssel. 
Samtidigt tillhör Folkpartiet förlorarna – på samma sätt som man inte kan kliva ner i samma flod två gånger, går det inte att upprepa effekten av att ha en viss toppkandidat. Också Moderaterna gör en svag valrörelse sett till opinionssiffrorna medan en Adaktussoneffekt ser ut att lyfta Kristdemokraterna. 
Men det finns undantag. Centerpartiet tappar trots att partiet i sin EU-kritiska iver har dragit upp frågor helt utan relevans för valet, och söker politisk konflikt med Socialdemokraterna i den avsomnade frågan om euron. Slogan ”smalare men vassare” har dock partiet haft svårt att precisera. Toppkandidaten Kent Johansson hade till exempel svårt att i radions utfrågning komma på någon enda EU-myndighet som bör läggas ner, trots att förslaget finns i partiets valmanifest. Det kommer att krävas stora ansträngningar för att återvinna väljarnas förtroende. 
Men det gäller också de partier som nu går framåt. Socialdemokraterna har positionerat sig mot den fria rörligheten, och det med rätta – om det verkligen hade varit så att nuvarande regelverk innebär att utländska arbetare utnyttjas och svenska arbetares löner sjunker. Men när ingetdera stämmer, kommer de lösningar partiet förordar också att visa sig föga träffsäkra. 
Snarare driver Socialdemokraterna att driva på en allmän misstänksamhet mot öppenhet som till exempel inte tar hänsyn till att det i hög utsträckning är just fri rörlighet som håller uppe den svenska sjukvården. 6000 yrkesverksamma läkare i Sverige är utbildade i andra EU-länder; 3000 personer utbildar sig till läkare i andra EU-länder med CSN-stöd. 
I synen på fri rörlighet finns det klara skillnader mellan de etablerade partierna, liksom i synen på EU:s agerande gentemot Ryssland och på handelspolitik. 
Skillnaderna finns också i synen på vad som ska beslutas på EU-nivå och inte. Den varmare politik som Miljöpartiet förordar innebär till exempel att rätten att besluta om svensk kärnkraft flyttas från Sverige — trots att partiet annars säger sig vara emot centralstyrning. 
Sökandet efter triviala profilfrågor eller konflikter med ”rasisterna”, som hursomhelst är ett alternativ för mycket få, är helt överflödigt. Det skymmer dessutom skiljelinjerna som finns i de stora, avgörande frågorna. I dessa frågor har förespråkare för europeiskt samarbete, fri rörlighet, frihandel och respekt för olikheter ännu allt att vinna.